al

Personligen vet jag inte vad som skulle kännas värst. Jag lider av empati, en stor svaghet. Men alla är uppenbarligen inte drabbade.

Har suttit i fyrtio minuter och skrivit ett megainlägg om svek. Men jag raderade det, för det blev för "personangreppigt" och argt. Jag är ju inte arg egentligen, bara sviken och sårad. På vänner som kommer med positiva löften, men som inte står för dem sedan. Vänner på jobbet och vänner på fritiden.

Kan grovt sammanfatta några exempel.

1. Då:"- Du ska få lite andra arbetsuppgifter i dag än dina vanliga, träliga, monotona."

Nu: Befinner mej på min vanliga plats och väntar på att bli avbytt ända tills arbetsdagen är över. Snarare regel än undantag att detta inträffar.

 

2. Då: "- Åh, jag skulle också vilja besöka London, kan inte vi åka?"

Nu: Resan är bokad, men jag blev inte tillfrågad. Källa: facebook.

 

3: Då: "- Bara jag hade råd kunde vi åka på solsemester."

Nu: Finans till solsemester blev tillgänglig, men även här blev jag inte ens tillfrågad. Källa: facebook.

 

Tre av flertalet exempel. Det finns även så simpla som att tre personer oberoende av varandra har lovat mej att de "ska säga till nästa gång de planerar att besöka Gekås" i grupp eller på tu man hand. Har hittills inte inträffat trots att alla tre har varit där minst en gång sedan löftet yttrats. Eller "vi måste festa ihop snarast" eller "den filmen vill jag se, kan vi inte gå på den". Slutar med att löftesgivaren tar med sej någon annan, åter igen avslöjat av facebook.

Tag notis om att det inte är jag själv som kommer med förslag, tjatar eller puschar. Jag har kanske någon gång i något samtal nämnt att "det här tycker jag är roligt att göra på jobbet" eller att jag ska till London inom en snar framtid. Skulle jag föreslå resa så skulle jag puscha för roadtrip i Europa, färd på Transsibiriska järnvägen eller besök i de femtio förenta staterna av Amerika.

 

Nu skulle ju de som känner mej kunna försvara sej med att jag har något slags autism light och har svårt att glömma saker och ting, medan de själva inte riktigt har minne till att komma ihåg allt de uttalar sej om.
Kan man inte stå för vad man säger ska man inte avge några löften eller hopptändare alls, som vuxna mänskor borde man har lärt känna sej själv så pass vid det här laget.

 

Och jag har faktiskt "gjort slut" med vänner som tänjt lite för hårt på just detta. Jag kan vara blåögd, flexibel och tåla mycket, men bara ett tag. Tillslut brister mina band till personen och alla chanser den hade är slut, helt iskallt, om vi så känt varann i tio år eller tio veckor.

 

Det blev visst ett långt inlägg ändå, men ändå kappt hälften. Nu ska jag gå och lägga mej för att vakna upp till en ny arbetsdag där jag kommer bli tillsagd vad jag ska göra, men i slutändan kommer göra det jag alltid gör, helt oförändrat. Ombyte förnöjer ju, inte löften om det som inte hålls.