al

När jag gick hemifrån var jag 100% inställd på att jag skulle cykla till Samarkand. Fram till jag kom ut genom porten. Då grep ett infall tag om mej och fötterna vändes till höger, ut genom grinden istället för till vänster mot cykelskjulet. Det fick jag bittert ångra ...

Jag hann inte ens komma över gatan från stationen till affärerna innan en tiggare smög upp bredvid mej. Jag slog ut med armarna och sa att jag inte hade några pengar och sen gick jag över gatan. Då följer fanskapet efter mej, upprepar Attention och pekar på min handväska och drar lätt i sin egen jacka och nickar mot min. Så sjukt obehagligt!

- Jag har inga pengar, fattar du!?

För vad ska jag göra, ge honom mitt bankkort? Inte ett nickel har jag på mej och även om jag haft det skulle jag inte ge honom det, så jävla aggressivt sätt hade han. Skulle jag ställt mej och hållt ett föredrag där jag visat upp mitt bankkort och sagt att Här har jag mina pengar. Skulle jag behövt förklara att jackan fick jag minsann i födelsedagspresent för två år sedan och vantarna i julklapp för, jag vet inte, sex år sedan? Hade han hållt på lite till hade jag ringt polisen, sjukt obehagligt att bli trakasserad så.

 

Så sen utförde jag mina ärenden på jävligt dåligt humör, Åhlénskassörskan som försökte pracka på mej ett rengöringsmedel till min mascara fick inte mycket svar ifrån mej. Klart som fan jag har ett rengöringsmedel, hade jag behövt det hade jag haft med mej ett själv till kassan!

Snälla, lämna mej ifred, jag kan tänka själv, vill jag er något så kommer jag frivilligt. Detta gäller även mobiloperatörförsäljare, hjälporganisationsarbetare och partimedlemsvärvare. Låt mej vara, det är inte därför jag går på stadens gator, för att få bonda med er!