al

Om jag avger ett löfte så lägger jag ner min själ i att hålla det. Skulle det mot förmodan misslyckas (jag avger ytterst sällan, eller möjligen aldrig, löften som jag verkligen inte tror att jag kan hålla) så vill jag meddela den berörde det i så god tid som möjligt eller ha en jävligt bra anledning och förklaring till att jag bröt löftet.

Kalla mej naiv eller egoistisk, men jag förväntar mej även av andra att hålla vad man lovar. Ja, inte av vem som helst naturligtvis, men av de som man kan ringa in under namnet Nära Och Kära.

Idag har jag gråtit över ett brutet löfte. Hade personen ifråga hållt sitt och "ringer när jag kommer hem" så hade jag kunnat tala om mina tidsbegränsade planer och mitt liv hade flutit på bra.
Men icke. En halvtimme innan min tid skulle rinna ut skickar jag ett sms, vedebörande ringer tillbaka och frågar varför det är så bråttom.
"- Nu är det ingen idé, glöm att vi pratat idag över huvudtaget, för sent. Du skulle ha ringt när du kom hem, det var för 75 minuter sen."
"- Ja, det skulle jag också, jag skulle bara göra det och det och det innan."
"- Ja, men du sa inte att du skulle ringa efter att du kommit hem och gjort det och det, du ska att du skulle ringa när du kom hem! Jag vill inte prata med dej mer nu, hej då."
Jag la på. Och grät. Avskyr att bli sviken, jag som hade sett fram emot det som skulle ha hänt idag.

Om personen bara hade ringt ...