al

En vecka har gått sen jag satte mej på tåget i Alvesta för att åka tillbaka till Göteborg efter en månads jullov hemma. Jag spenderade det tillsammans med släkt och vänner och fram till julldagen kan man gå tillbaka och kolla vad jag hittade på.
Efter juldagen då? Varför detta blogguppehåll? Ja, först tog jag en veckas paus, för jag kände helt enkelt inte för att ens öppna datorn, efter nyår bearbetade jag oro och sorg, det gjorde jag bäst utan dator, och sen var det bara dags att fara.

Vad fick jag i julklapp?
I mina paket kunde jag hitta en ljudbok med Dan Browns Den Förlorade Symbolen, ABBAboxen, en ny mobil som har beteckningen Sony Ericsson W595, en påse skumtomtar och totalt 3500 kronor.
Efteråt berikades min julklappssamling med de övriga Dan Brownböckerna, men i inbunden form av Jojje.
Jag är så fruktansvärt nöjd med vad jag fick, så hälften hade varit nog!

Juldagen firade jag ihop med Therése, och det verkade till en början bli bara vi i hennes lägenhet, men då är det ju tur att det finns msn!
Där hittade vi en gammal klasskompis (eller, ja. Hon är lika gammal som vi, men det var längesen vi gick i samma klass) som hade förfest 5-6 kvarter från våran sittande punkt och hon bjöd oss bort till henne.
Ytterligare två tjejer från samma grundskoleklass dök upp strax efter oss så vi hade en liten minireunion tillsammans med övriga juldagsfirande i samma lägenhet.

Ner till Loft bar det, ett för snobbigt ställe för mej brukar jag tycka, men med lite mer under västen denna gången än förra, brydde jag mej inte om det =) . Det blev en väldigt bra kväll som slutade i bakfylla.

Söndagen den 27e blev hela familjen bjuden hem till min moster och vi åt god mat och pratade massa skit, så som det ska vara.
Dock satt jag lite i skiten just då och pratade i telefon en del med Marsha.
Hon hade, innan hon for från Göteborg, varit och kollat på en ny lägenhet som vi bestämde oss för att tacka ja till, och nu gällde det att komma på ett sätt att byta lägenhet innan årsskiftet för att slippa betala ännu en hyra på det förra stället. Och vi befann oss båda över 20 mil från Götet, vi hade inte lyckas ordna med nån som hade bil och kunde hjälpa oss köra släp och vi kunde omöjligt flytta allt på spårvagn och buss.
Mina släktingar som hörde mej tyckte också att jag hade strulat till det för mej och pappa yttrade:
"- Det låter som att man får dra upp till Göteborg igen".

Mycket riktigt, dan efter blev det tidig uppstigning, vi hämtade Marsha från tåget i Alvesta och så körde vi uppåt i landet.
Väl framme blev det till att packa ner allt i väskor och lådor, hyra släp att lasta in allt i, flyttstäda så allt verkligen blev skinade rent - från golv till tak (och där ingick även sandpappring av bord som sugit åt sej av spillt rödvin! Min pappa gjorde ett bra jobb.), bort till den nya lägenheten och lasta in allt på sjunde våningen.
Själva invånaren, dvs vår nya hyresvärd, skulle själv inte flytta förrän ett par dagar senare, så han hade tillåtit att leva med vår skit under tiden. Det tycker jag var sjukt snällt av honom!

När släpet var tömt var det bara att lämna tillbaka det på macken och bege sej tillbaka till Småland, Göteborg hade inte mer att bjuda på denna gång. Jo, det klart, ett fullsatt Ullevi medan Frölunda och Färjestad spelade hockey såklart. Dock hade jag inte bättre kamera än mobilkameran ...

Det var måndan det. Tisdagkvällen ägnade jag åt superier med Jojje, onsdagen ägnade jag på stan med Memma som jag nog inte träffat sen ... juldagen 2008 (*tänker frenetiskt*), så det var baske mej på tiden. Torsdag och nyårsafton fick jag ett återbudsinhopp på jobbet, och lika gott var det, för jag hade fortfarande inga planer för kvällen. Det slutade med att jag följde med pappa hem till samma faster som stått som värd för julaftonen.
Vi kollade på Grevinnan Och Betjänten såklart, åt en sjukt god exotisk planka, snapsar från höger och vänster, såg på hur juniorhockeylandslaget piskade finskstjärtar, tävlade i ett egenkomponerat musikquiz av min kusin som jag, så fort jag fick papper och penna, ansåg mej uträknad i, men jag kom faktiskt bara näst sist! Ut till fyrverkerierna vid tolvslaget, tillbaka in och spelade musik, både från cd och dvd, men framförallt från akustisk gitarr. Kvällen blev riktigt toppen!

Men sen. Min älskade lilla kisse hade sen måndan-tisdan nån gång visat tecken på att saker inte stod rätt till med honom. Han slutade äta av sin mat, han ratade läckerheter som korv, köttbitar och makrill och blev allt hängigare och fick svårt att gå normalt. När detta höll i sej i flera dagar började jag bli riktigt orolig, och pappa som hela tiden tror att "det går över av sej själv" vägrade betala för en jourtid hos veterinären under de helgdagar som rådde.
Jag blev helt förstörd av oro, från lördag kväll till nästan ett dygn senare låg jag bara i min säng utan att känna hunger och bara grät eller stirrade apatiskt in i väggen. Först när pappa kom upp och sa att vi väl kunde gå in på nätet och kolla vad veterinären hade för öppettider vaknade jag fysiskt till liv och följde med honom ner.

Hela natten mellan söndan och måndan satt jag vaken nere i tvrummet. Jag var så himla orolig för Pontus, men jag lät honom vara ifred där han var. Jag tittade till honom med jämna mellanrum när han var ute i köket och ibland kämpade han sej ut till mej och då klappade jag honom. Han la sej aldrig på sidan och han låg aldrig på samma plats längre än nån minut innan han förflyttade sej en liten bit bort, som om han var jättetrött, men hade för ont för att kunna ligga still.
Klockan sex kom pappa ner för att göra sej iordning inför jobbet. Halv sju åkte han och lovade boka tid för Pontus under dan. Motvilligt gick jag till sängs och lyckades sova tre timmar innan jag klädde på mej och gick tillbaka till min katt.

Pappa hade fått tid 1345, vi fick nog inte komma in på rummet förrän en halvtimme senare. Veterinären tog inte många minuter på sej innan hon gav katten en dödsdom. Han var så uttorkad att han skulle få ligga i dagar med dropp för att återställa, han var gul i ögonvitor och mun vilket tydde på att levern inte fungerade och färgen på urinen visade att njurarna var riktigt dåliga.
Detta hade pågått mycket längre än vad han visat sen sista veckan och det fanns inget att göra. Jag bara grät och grät, jag accepterade aldrig en avlivning, men jag motarbetade det inte fysiskt. Jag borrade in mitt tåriga ansikte i den burriga pälsen, klappade och hade ögonkontakt med honom tills han slutade visa livstecken.
Min stackars lilla söta kisse!

Vi tog hem honom och lät honom finnas med hela kvällen, senare la vi honom fint i en kartong och så lät vi frysa in honom. Till våren ska vi hämta honom och begrava honom.
Resten av tiden var jag bara ledsen, jag vägrade främst prata i telefon. Sms gick bra, för då kunde man kringgå frågor eller strunta helt i att svara om man kände för det.

Jag hann med att täffa Jojje en sista gång och sen bar det av till Göteborg och den nya lägenheten och försöka få iordning där så gott det går.
Bilden visar min köksutsikt från min första morgon i lägenheten. En ny termin väntade.