al

I dubbel bemärkelse. Helpasset på lördagen hade fallit på min lott, därför hände det ju inget lajbans på fredagkvällen. Dock hade jag inte blivit bjuden på nåt att tacka nej till, så även med en fri lördag hade det blivit tråk. När jag kom hem på lördagskvällen satte jag mej ner vid tvn, var helt utan planer, tyvärr.

Men en gammal jobbarkompis undrade om jag inte ville hänga med ner till stan när hans förfest så småningom skulle förflytta sej nedåt. Jag tackade ja, men när det väl blev dags och jag satt uppklädd och sminkad hörde jag inte av honom. Han fick väl ragg eller nåt. Så jag fick klä ner mej igen.

Sen kom deppen igen.

 

Den höll i sej hela söndagen, jag svarade inte på några sms, jag bara grät eller tomstirrade ut i luften som en annan grönsak. Jag trodde att måndagen skulle bli lika dan, men när mamma skickade att hon planerade att komma förbi på kvällen bestämde jag mej för att ta itu med allt jag skjutit upp såsom dammsugning, diskning och strykning.

Det uppehöll tankarna lite iaf, fast under strykningen kunde det falla en och annan tår, så jag satte på tvn. Jag vet inte varför, men mina besökare sa att de kom för att göra mej glad och de hade med sej en hallmöbel till mej. Inte för att jag inte blev glad eller tacksam, för det blev mycket snyggare och mindre oreda i hallen nu, men det hade räckt att de hade kommit på fika, och lite oftare.

Förra gången mamma var uppe hos mej var i november när hon hjälpte mej bära upp mitt nyinköpta julpynt. Pappa har jag heller inte träffat sen mellandagarna. Fina saker tillför ju en harmoni i ens liv, men vad ska man med det om man är helt ensam ibland dem? Då hade man ju lika gärna kunnat sitta hemma på sockerlådor.

 

Förra helgen var bättre, då sken solen och jag och Emma hade våffeldag ihop med melfesten. Och så var jag inte så deppig ...