Det varar inte länge, alltså

Säg den lycka som varar, heter det ju. Men jag skulle vara glad om den iaf varade längre än ett par tre veckor. Det gör ont. Jag gråter. Jag har stått 45 minuter i duschen och gråtit. Varför vet jag inte, kamouflage kanske. Ifall nån skulle komma på en. Dock inte så troligt, jag som är en sån ensam människa.

Man vill ju inte erkänna det, knappt ens för sej själv, men det gör ont att se andras lycka när man inte känner det själv. När man ser och läser om det på facebook, andra bloggar och i verkliga livet. Alla är så jävla lyckliga! Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna att ha ett så miserabelt liv, jag vill också känna som de.
Desperation är ju knappast särskilt attraktivt, men mer eller mindre medvetet greppar man om så det tunnaste halmstrå som kan lyfta en till vägen mot lycka. Det brister naturligtvis, det behövs starkare material än så, men trots att man vet om det så väl så faller man snopet ner, sätter sej förnedrande på rumpan och känner smärtan stråla upp i hela kroppen, så förlamande att man inte ens vill försöka resa sej.

Fick nyss reda på att dansen är inställd för resten av veckan, och då jag inte har mitt nästa jobbpass förrän lördag innebär det att jag inte kommer träffa en mänska på fyra dagar. Förmodligen kommer jag inte ens lämna sängen mer än för att uträtta toalettbesök.

Jag har så mycket kärlek inom mej, men ingen att ge det till.
Jag har så mycket kraft inom mej, men inget arbete att lägga det på.
Jag har så mycket sprudlande idéer inom mej, men inget hem att ge utlopp för dem i.

Det enda jag gör är att torka tårar och snor i det badlakan som skulle torka mej. Sånt är hemskt ofräscht, det är väl därför som det blir så här. Vad annars kan jag skylla på? Snälla säg till mej!

Kommentarer

Åsikter och invändningar här:

Namn:
Kom ihåg mej

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Din text:

Trackback
Denna blogg har för närvarande bloglovin)
RSS 2.0