al

Det är väldigt sällan jag hatar. Eller jag kan hata saker eller situationer, men så gott som aldrig människor. Men när det händer så gäller det oftast min egen familj. Just nu känner jag hat och förakt mot den. De är inget annat än en liga egoistiska kleptomaner!
Eftersom jag nu, näst intill tvunget, bor hemma hos min mamma igen, pga min ostadiga ekonomi, finns det inte mycket jag kan göra.

Uppkomsten till min ilska är: Hur kan två par oanvända trosor och en oanvänd bh helt plötsligt inte längre ligga bland de övriga underkläderna?
"Petigt" kanske någon tycker, "orka hålla reda på", men nej. Har man, som jag, levt ihop med denna familjen i 23 år så har man instinktivit arbetat upp ett system som gör att man memorerar alla inköp, gåvor, alla sakers placeringar. Jag ser lätt om det saknas en film i filmhyllan tex, och det går även ganska snabbt att se vilken titel som är "lånad".

Och det där med kläder är hopplöst, just nu saknar jag ett svart linne, två vita brottarlinnen, ett par svarta pyjamastrosor och nu mina vita spetstrosor och ett vitprickigt set. Vissa kläder hittar jag i tvättstugan utan att jag burit dit dem. Har även hittat en uppbruten förpackning rakhyvlar som fortfarande låg kvar i Åhlénspåsen jag hade handlat någon dag tidigare. Hårnålar och tofsar ska vi inte snacka om.

Behöver jag nämna att jag inte litar 100% på min familj? Jag har ingen god kontakt med dem, mina vänner som har så fin syster-syster- eller mor-dotterrelation kan jag inte sätta mej in i. Jag har inte det. Alla andra ringer dem när de får problem av nåt slag. Det skulle inte jag göra, de skulle vara de sista jag vände mej till. Istället håller jag det för mej själv och går inte det så blir det mina närmsta vänner som får ge mej stöttningar, råd eller tröst.

Nu ... Fick jag det ur mej ...