al

Igår var en dag från helvetet. Den började kanon med fotboll på friskvården. Jag var skitbra, fast jag knappt inte såg nånting. Men efter lektionen såg jag att min nagel gått åt pipan. Jaja, tjejigt, men det är inte snyggt med hälften långa och hälften korta naglar på en hand! (räkna ut hur det går ihop om ni kan! =) )
När jag kom hem duschade jag och gick och la mej igen, vaknade till lunchdags och gick ner till matsalen. Lite halvblind, som jag varit nu i dagarna sex, konstaterade jag att bordet med mina klasskompisar var fullt, så jag satte mej vid ett eget, tomt bord. Tänkte att det kommer väl alltid nån snart som haft lektion. =/  En klasskompis (kan hända att den känner igen sej) kommenterade det faktum att jag just satt ensam vid bordet, jag skrattade bort det hela, suttit ensam har jag gjort förr!

Bara det att det rev upp ett redan läkt sår, trodde aldrig jag skulle behöva känna samma känsla igen.
Tillslut kom det såklart fler människor och satte sej hos mej. Konstigt var att det kändes som att folk kunde känna hur sårbar jag var just då, för precis som djur som kan känna ens rädsla gick de på mej med snabba, spydiga kommentarer. De menar såklart ingenting ont, mendå var det som att de verkligen ville bryta ner mej till beståndsdelar. Och de visste var de skulle börja karva.

Efter skolans slut låste jag in mej på rummet, lagade pannkakor, chattade med folk på MSN, mamma bekräftade mina teorier om hur man byter garn mitt i en stickning, messade med min chef och slöglodde på tv. Allt frid och fröjd tills jag skulle hoppa in i duschen. Jag vet inte, men duschens vattenstrålar i mitt ansikte verkade trigga igång mitt eget bevattningssystem, sött och salt blandades.
Inne på rummet igen brast det totalt, alla förtängda känslor och minnen om känslor från förr sköljde över mej om en tsunamivåg, allt smakade salt.

Det verkar visst inte finnas nåt som heter Glömma, allt man gör är att Förtränga ...