al

Asså, jag har så fruktansvärt svårt för att ringa folk, utom de jag känner VÄL. Men annars messar eller mailar jag så länge det går. Det krabbade till sej på jobbet för ett tag sen då jag blev uppsatt på en tid då jag verkligen och helt seriöst inte kan jobba pga föreställning. Bara det att det inte fanns nån annan av mina kära kollegor som kunde jobba då heller. Utan då får man kalla in nån utifrån, och i det här fallet blev det Alvesta som skulle kollas upp om det fanns nån sugen på att fara in till stan. Och JAG skulle ringa. Alvestabossen var visseligen förvarnad om att jag skulle ringa och höra efter, men det tar ju sån tid för mej att trycka på RING när jag slagit in numret.

Av nån anledning är jag drabbad av telefonfobi. Jag får inte fram ett vettigt ord när jag ska ringa nån jag inte känner, tunghäfta och hjärnsläpp helt enkelt. Jag får ta en minut innan och skriva upp exakt vad jag ska säga, speciellt hur jag ska börja samtalet. Sen är det mina namn, telefonnummer, mailadresser och dyl. som får hamna på samma papper annars hittar jag inte dem på jävlavis.

Bossen frågade mej efter mobilnumret och den här gången hade jag glömt skriva upp det! Panik!!
- Ööh.. 070... 2... (Fumligt ta fram mobilen och leta upp mitt nummer som jag har inlagt i telefonboken)
Då gick det bra. Jag FATTAR inte hur det kan bli på det här viset. Så fort jag har tryckt på RING så börjar hjärtat och slå som fan, och under alla signalerna som går hoppar det fortare och fortare. Under samtalet känner jag inte av blodpumpen, men när allt är över och jag lagt ner luren är jag totalt genomsvett. Så det blir avsköljning efter varje främlingsamtal.

Men detta gäller bara när jag själv ringer upp. När andra ringer till mej är det som om jag skulle pratat med mamma. Märklisch..